Jag har under kvällen tittat på programmet Spårlöst. Eller som min kollega sa när han ringde "Du vet, det där programmet… På spåret! Eller nej, Spårlöst kanske det hette!" Har aldrig varit ett riktigt fan av programmet; jag tycker att det är ett relativt grovt övertramp mot de biologiska föräldrarna att få en kamera upptryckt i ansiktet där det ska kablas ut känslor för att vi här hemma i Sverige ska få bra TV att titta på en vardag.
Det är så mycket mer än det som förmedlas i TV-rutan. Kulturer som krockar med våra, hedersbegrepp och andra termer som vi i Sverige lyckligt nog kan leva utan. Vi har ett skyddsnät för ensamstående, vi ser inte ner på ensamstående mödrar utan hjälper dem. Vi tycker att det är starkt att klara sig på egen hand.
Så är det inte i Korea bland annat. En gravid ensamstående kvinna/tjej kan tvingas att lämna bort sitt barn mot sin vilja – av släkten eller någon annan i närheten. Det talas mycket om skambegrepp, det talas mycket om heder. Det är inte lätt för oss i Sverige att relatera till.
Så när adopterade ofta säger att de känner att agg mot sina biologiska föräldrar, att de känner sig övergivna och har tusen frågor om varför de blev bortadopterade så tror jag att det är väldigt viktigt att påminnas om att kulturen i andra länder skiljer sig från den vi är uppvuxna i. Någonstans har vi som adopterade skyldighet att förstå den sits som den biologiska familjen befann sig i. För en sak kan vi enas om – det är inte ett enkelt val att lämna bort en del av sig själv.
Och för att ytterligare poängtera så är detta mina åsikter. Jag är väl medveten om att det finns många andra adopterade som har en helt annan syn på detta och det respekterar jag till 100%. Men det här är mina åsikter och ja, det är min blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar