강남스타일 (gangnam style).

Har nu klarat mig i officiellt ett dygn här i Korea. Har lyckats beställa både lunch och middag och hunnit med shopping däremellan. Jag tar det från början…

Det här med att försöka beställa mat på en restaurang där de uppenbarligen inte vill prata något annat än koreanska kan bli något av en upplevelse. Hursom, jag fick en meny där jag fick välja bland en massa rätter. Hade ändå ingen aning om vad jag beställde eftersom kimchi chigae, bulgogi eller bibimbap lyste med sin frånvaro. Betalade 6 000 won för lunchen. I svenska kronor? Cirka 35 spänn. I rest my case.

Förresten, tryck på bilderna så får ni ett större bildspel. Just saying…

Först kom smårätterna in. Identifierade kimchin samt rättikan.
Sen gissar jag på att det svarta är sojabönor och det gröna är
någon form av ormbunk, men dock oklart…

Mandu till vänster. Men den där soppan var högst oklar.
Det kanske inte syns, men den är gigantisk och fylld med is(!)
Det ligger dessutom en ägghalva och skvalpar tillsammans
med rättika och nudlar som en tjej KLIPPTE när jag fått maten.

Fick det senare namnet på maträtten:
Mul Naeng Myun – kalla nudlar.

Efter den pärsen så strosade jag omkring i närområdet för att få en uppfattning om vart jag egentligen bor någonstans. Det springer slipsklädda män överallt och alla kvinnor/tjejer är trådsmala. Känner mig som en elefant bland dem, men för att vara ärlig så känns det inte alltför hälsosamt att vara sådär trådsmal… Dessutom har jag gjort en stor iakttagelse – koreanska tjejer kan inte gå i högklockat. No, no, no! Och det kan även vara förklaringen till att ingen verkar gå själv som tjej; de måste ha någon att stötta sig mot när de har valt dessa skor. Och varför envisas med stiletter? Det finns väl enklare klackar att ta till om man känner att längden är till missnöje? Själv tycker jag att min längd kommer väl till pass. Jag kan zickzacka mellan dessa vingliga kvinnor och parera männen med sina skinnportföljer och viktiga mobilsamtal.

Det här är förresten utanför mitt boende.
Kanske liten text, men det står "Social Welfare
Society Inc." samt en text om varför SWS finns.

Det är med blandade känslor jag bor här. Visst var jag medveten om vart jag skulle bo, men det går aldrig riktigt att föreställa sig vad man ska möta. Här springer sköterskor/yngre tjejer med små barn som har blivit bortlämnade, övergivna av sina mammor. Hissen är kort sagt tapetserad med budskap om adoptivbarn. Tredje och fjärde våningen är något slags mottagning för barn och post-adoption.

Jag har ju bestämt mig för att få den där rundvandringen där jag ska få se närmare hur SWS jobbar samt hur barnhemmet ser ut som de har, men jag vet inte riktigt. Det gör riktigt ont inombords när jag ser alla dessa fantastiska barn som saknar ett hem. Jag vill bara ta varje baby i min famn och krama om – säga att det kommer att bli bra. Att det inte är så mörkt som det kanske verkar. De som jobbar här är i alla fall helt enastående och deras arbete behövs!

Jag bor tydligen väldigt nära Gangnam, högkvarteret för alla rika ungar och välbärgade. Bestämde mig igår för att inviga tunnelbanan och spatserar bort till vad jag tror är tunnelbanan, men icke. Det är snarare någon genompassage för att ta sig till de olika busshållplatserna (och för att slippa stå och vänta på grön gubbe).

Sms'ade lite med Jen som efter en stund ringde upp och bad mig hiva över telefonen till någon i min ålder som kanske kan några ord engelska. Jag sprang upp till ett café med det passande namnet "New York Bakery", men det var absolut ingen garanti för att de kunde engelska. Falsk marknadsföring! Ska gå in på ett Starbucks för att se om engelskan fungerar där.

Jen förklarade i alla fall för butiksbiträdet att jag behövde hitta till Gangnam och att det var första gången som jag var där. Då hände det finaste jag minns från mitt första dygn – tjejen tar med mig till busshållplatsen med en lite post-it där hon har skrivit vilka bussar som jag kan åka med. Sedan gick hon på bussen tillsammans med mig, pratade med chauffören (som definitivt inte hade engelska i skolan) och klev sedan av när han var införstådd med vart jag skulle. Hann ropa ett snabbt "Kamshamnida!" och sedan var hon borta.

Förresten blev detta min första plankning. Han förstod inte att jag ville betala, eller snarare, tror inte att han orkade bry sig – det handlade om två stationer.

Väl i Gangnam var det som att en helt ny stad växte fram. Myllret av människor, dofterna, butikerna och de skrikande neonskyltarna. Det är en känsla som är svårbeskriven, men tänk er att ni ser bilder från exempelvis Tokyo och helt plötsligt står ni mitt i vykortet. Så kändes det för mig. Man tror inte riktigt att man är där, men joda, nog är man det. Och häftigt är det! Unga människor som äter ute, som inte verkar bry sig om att det är sent på kvällen, alla butiker som är öppna.

Gangnam! Flashing lights, fancy people.

Var bara tvungen att lägga ut en bild på dessa
utomjordiska pengar. Man känner sig som en
Million Dollar Baby.

Jag som har en kärlek till fina brev, kort och dylikt hamnade i en fantastisk butik där jag gick bananas. Köpte massvis med kort som i Sverige säkert skulle ha gått loss på härliga 45 kronor/styck. Här kostade de i genomsnitt 14 kronor.

Vackra kort. Det gällde dock att kolla lite extra
på stavningen – inte alla kort hade rätt.

Nästa uppdrag var att försöka ta sig hemåt. Detta efter att ha inhandlat tofu kimchi till middag. 15 000 won kostade middagen (89 kronor). Det visade sig senare att det var middag för två personer. Jag började gå mot busshållplatsen och upptäckte att den bussen som kom kunde jag hoppa på. Då var det det där med betalning… Egentligen ska jag införskaffa ett sådant där T-card, men det har inte riktigt blivit av. Eller snarare, jag fattade inte alla olika förklaringar (läs: inte hunnit sätta mig in i det). Detta resulterade med andra ord i andra plankningen.

Hem kom jag i alla fall och efter lite skypning gick jag till bädds. Idag är mitt mål att ta mig till Ewha som är ett stort shoppingmekka. Vi hörs!