이화 여자 대학교.

Då har jag klarat av andra dygnet i Seoul och det går riktigt bra. Kan bocka av taxiresa och tunnelbana. Och när jag säger tunnelbana så syftar jag inte på Stockholms fantastiska system, utan det koreanska. Tycker att tunnelbanekartan säger allt.

Det finns ju ett väldigt logiskt tänk bakom detta,
det gäller bara att knäcka koden.

Jag bor hursom inom linje 2 (den gröna). Det innebär att jag kan sitta kvar på samma tåg till Ewha som var min destination. Så mycket kunde jag konstatera av att läsa Seouls Metro.

Nästa konstaterande var att åka taxi dit. Jag fick panik helt enkelt. Alla skyltar på koreanska, med (enligt mig) ologiska förklaringar och pilar åt alla riktningar. Jag hoppade in i en orange taxi. Där kom första språksvårigheten. Han förstod inte varför jag skulle till 이화 여자 대학교 (Ewha Women's University) om jag inte var student där och jag förstod inte varför jag var tvungen att förklara för honom varför jag inte gick där. Försökte upprepade gånger säga "쇼핑 거리!" men polletten trillade inte ner. Inte förrän jag på ett block skriver "I am going to shop at the Ewha Yuhja University streets!"

"Ah, you shop there?"
"Yae."

Men det var faktiskt bra att ta taxi. Fick en helt annan uppfattning om storleken på Seoul. Det är gigantiskt! Stora skyskrapor som reser sig mot himlen och lägenheterna är inte mindre. Man känner sig som en myra. Det är sexfiliga vägar och tja, koreaner verkar ganska så aggressiva i trafiken – de gillar inte att vänta. De ska komma fram på kortast möjliga tid. Nu är det ju inte lika illa som  Warszawa där folk verkar tro att de har Autobahn genom staden.

Åkte igenom Seoul till andra sidan och kalaset gick på cirka 100 kronor. Med andra ord typ startavgiften i Stockholm efter en utekväll. Väl investerade pengar! Jag blev avsläppt mitt på shoppingstråket och upplevde i-landsproblemet vilken-butik-ska-jag-gå-in-i-först? Överallt möttes jag av skyltar där det stod 5000 won / 10 000 won! Jag fick lite samma känsla som Carrie i Sex and the City 2 fick när hon fick höra att skor kostade under hundra kronor.

Tänk er att kliva rakt in i en värld där alla skor finns i din storlek och till studentpriser. Tro mig, ni hade också gått bananas. Särskilt när man är van vid att storlek 36 i Sverige bara finns i ett exemplar.

De svarta kostade cirka 50 kronor och de glittriga
ska få följa med mig på nyårsfirande. Cirka 100 kronor.

Överallt stod skor uppradade utanför butikerna.
Det var bara att prova!

Bestämde mig för att prova på Dunkin' Donuts bara för att bryta kimchi-begäret. Jag kanske skulle ha satsat på något mer spännande, men det var liksom det bästa jag kunde göra i studentvärlden där de tydligen var barnsligt förtjusta i amerikaniserade företag.

Min utsikt från Dunkin' Donuts. Den med svart skylt är ett
slags skrädderi. Flådigt!

Provade på en gröngiftig shake som jag slängde direkt.
Nog för att man ska vara nyttig, men den där smakade
vidrigt och dessutom tror jag att det var alger i.
Not my taste of shake.

I nästan 100% av de butiker jag har gått in i
har de haft en sådan där fiffig maskin där man
får signera då man betalar med kort.
Inte sett det i andra städer?

Min "Hot Cheese Bagel" med den äckliga shaken.

Nu är det ju värt att tillägga att det inte bara säljs skor i Ewha, utan en hel del kläder. Däremot så har jag ju tidigare nämnt att koreaner är trådsmala och därmed väljer att klä sig som små skolflickor (av någon oförutsägbar anledning).

Det var som att komma till en köpcentrum,
fast utomhus.

Överallt fanns dessa klädesbutiker. Och lika många
butiker med fantastiska smycken.
Förklara för mig varför man döper en butik till Grasshopper?

Sprang omkring i de olika butikerna och bara inandades känslan av att vara utomlands. Det positiva med att besöka ett sådant här turiststråk är att många kan engelska – eller – de kanske inte vill prata engelska, men de förstår och svarar på koreanska. Så det blir någon form av puckodialog där jag pratar på engelska och de svarar på koreanska. Och jag förstår att de tycker att det är konstigt att jag inte kan mer koreanska, men det är väldigt användbart att säga att man är adopterad. Man blir ursäktad på ett annat sätt om man hade varit exempelvis uppvuxen i USA med koreanska föräldrar som har missat att lära sina barn koreanska.

Jag bestämde mig för att ta tunnelbanan tillbaka. Vad är det värsta som kan hända? Att jag möjligtvis får byta tåg och åka tillbaka om jag skulle komma fel. Så efter att jag studerat kartan igen bestämde jag mig för att gå ner i tunnelbanan och köpa ett passerkort. Satte mig på tunnelbanan och började åka. Var sinnessjukt trött, men var livrädd för att somna och vakna upp på fel ställe. Så jag stod upp hela vägen med mina kassar bara för att försäkra mig om att jag inte skulle somna.

Det var många stationer innan jag kunde gå av i Gangnam, men det var värt resan, pust! Väl i Gangnam provade jag på att gå åt andra hållet för att se alla butiker som ligger längsmed den stora vägen. Det går ungdomar överallt, hand i hand, varesig det är en pojkvän eller bästa tjejkompisen.

Den där glaskupolen är uppgång ur tunnelbanan.
När man kommer ner i tunnelbanan finns det lika många
butiker som det gör ovanför. Som ett eget shopping-mekka.

En butik jag kände igen! Men med alldeles
för dyra priser. Bättre att köpa på Internet.

Försökte få till en bild med alla sex filer,
men det var inte enkelt.

Gick hem från Gangnam, vilket är en promenad på kanske fem - sju minuter i rask takt. Det där med att gå i rask takt här i Seoul verkar vara få som gör. Och såhär i efterhand förstår jag varför. Värmen här har fortfarande inslag av tropisk sådan och man är alldeles slut så fort man försöker öka takten.

I min trappuppgång finns en stor plansch
på söta barn.

Mitt våningsplan. Plan fem!

Jag bor längst in till vänster.
Welcome to my crib!

Väl hemma hade jag svårt att komma till ro. Jag tror att det beror på alla nya intryck. Det är så mycket som man ska smälta, så mycket som händer runtomkring.

Men imorgon kväll kommer lillebror på besök (läs: måndag). Ska bli superroligt! Då kan vi nörda ner oss i turiststråken ordentligt.